Bo Selinders minne av mormors syster Anny lever kvar, trots att hon och hennes stuga sedan länge har försvunnit.
Jag vet ett ställe under björkens sus
framför en skog vid en glänta
där finns för den som söker skratt och bus
tonvis med skatter att hämta.
Där finns en koja och en farstukvist
inne där hemma bor damen
hon som vet livet då och då helt visst
kväver och kräver en kram.
”Men vet du: Hej du är välkommen till Annys stuga
där blir var människa lycklig och säll.
Hej du och välkommen till Annys stuga
kom och ta en karamell.
Vet du aldrig att livet och du själv kan duga
finns det ett gömställe, tro’t om du vill.
Då är du välkommen till Annys stuga
där också den minsta själ räcker till.”
Jag vet ett ställe under björkens sus
där allting deppigt kan vända.
Tryggt mellan träden står ett litet hus
där allt det stora kan hända.
Där finns en källa och en magisk brunn
troll och pirater i skogen.
Där får man värme och en mättad mun
stunder då man har fått nog.
”Men vet du: Hej du är välkommen till Annys stuga
där blir var människa lycklig och säll.
Hej du och välkommen till Annys stuga
kom och ta en karamell.
Vet du aldrig att livet och du själv kan duga
finns det ett gömställe, tro’t om du vill.
Då är du välkommen till Annys stuga
där också den minsta själ räcker till.”
Jag vet ett ställe under björkens sus
men som det är här i livet:
allt som finns kvar nu är en fläck med grus
nu är det borta och rivet.
Men om det händer att jag söker tröst
far jag tillbaka i drömmen.
Där kan jag höra hur en vänlig röst
ropar så lycklig och öm:
”Men vet du: Hej du är välkommen till Annys stuga
där blir var människa lycklig och säll.
Hej du och välkommen till Annys stuga
kom och ta en karamell.
Vet du aldrig att livet och du själv kan duga
finns det ett gömställe, tro’t om du vill.
Då är du välkommen till Annys stuga
där också den minsta själ räcker till.
Titta in när du vill.”