Sikfisket i Tornedalen är en anrik tradition. Vid Kukkolaforsens stränder har många generationer söner gått med håven och lärt sig namnen på de olika klipporna. Jukka Lauri är en av dem och han har skrivit ned sin berättelse och delat den på webben.
Toivonen rullade dan’s första snus
gick på passet nån gång vid tre.
Morgonen disig och stilla
och inte en själ vart man kunde se.
Farsan, han väckte mig tidigt den dan
sa ”min son, det är dags att gå
greppa din håv, kom följ med mig
för jag vet en bra plats där vi kan stå.”
Först var det Pirriniska
sen var det Lahenleuka.
Strömmen är strid här
där framtiden är.
”Här hör du hemma min son
och som forsarnas dån
som en flod rinner blodet i dig.
Nu genom välstånd och krig
ringlar din eviga stig.
Den som vi gått en gång
till de brusande älvarnas sång.”
Kari och jag var de yngsta på pass
första sommaren vi drog ut.
Håven som krusade ytan
på flytande farleden söderut.
Början av juli gav god fisketur
jag tror säkert vi fick ett ton.
Farsan han visa’ sin hemliga sten
men där väntade redan nån.
Först var det Karinhäntä
sen var det Nälkäkivi.
Stranden är vid här
där framtiden är.
”Här hör du hemma min son
och som forsarnas dån
som en flod rinner blodet i dig.
Nu genom mödor och slit
leder dig strömmarna hit
till en ljus soluppgång
och de brusande älvarnas sång.”
Det är nu längesen farsan gick bort
och jag tänker nån gång ibland
på alla krokiga ryggar
som bidat sin tid där vid älvens rand.
Och när jag nu med min egen familj
går upp tidigt i gryningen
gör vi det då till det sällsamma ljud
och det ljudet är samma än.
Först var det Karinhäntä
sen var det Nälkäkivi.
Strömmen är strid här
där framtiden är.
”Här hör du hemma min son
och som forsarnas dån
som en flod rinner blodet i dig.
Nu genom välstånd och krig
ringlar din eviga stig.
Den som vi gått en gång
till de brusande älvarnas sång.”