Hoppa till innehåll

De trasiga isarnas natt

    En familjeberättelse från Sandnäset vid Luleälven.

    Nu faller snön ner,
    fjäderlätt, mjuk och ohejdbar
    på gården över redskapsskjul och gran.
    Inne i köket sitter en syster, mor och far
    och väntar där på Bengt som var’t i stan.

    ”Du, han borde va’ här nu.”

    Och de väntade länge men aldrig han kom
    hans pappa teg stum där han satt.
    Och nu i alla dar ska man minnas det som
    de trasiga isarnas natt.

    Han är en bra man
    drygt tretti’ år med starka ben
    förnöjsam, egensinnig och rejäl.
    Flitig och sparsam
    men han har aldrig varit sen
    och är alltid lika mån om barnens väl.

    ”Du, han borde va’ här nu.”

    Och de väntade länge men aldrig han kom
    de såg bara grannbondens katt.
    Och nu i alla dar ska man minnas det som
    de trasiga isarnas natt.

    Vintern är vacker
    stilla när klockorna slår två
    i Sverige, en ny fredag i advent.
    Fullmånen lyser
    finns inget alls som tyder på
    att något gräsligt, något fasansfullt har hänt.

    Spegelblank ligger fjärden.

    Och de väntade länge men aldrig han kom
    hans pappa teg stum där han satt.
    Och nu i alla dar ska man minnas det som
    de trasiga isarnas natt.

    Lovar, ingen har någonsin sörjt mer än dom
    de trasiga isarnas natt.