En familjeberättelse från Sandnäset vid Luleälven.
Nu faller snön ner,
fjäderlätt, mjuk och ohejdbar
på gården över redskapsskjul och gran.
Inne i köket sitter en syster, mor och far
och väntar där på Bengt som var’t i stan.
”Du, han borde va’ här nu.”
Och de väntade länge men aldrig han kom
hans pappa teg stum där han satt.
Och nu i alla dar ska man minnas det som
de trasiga isarnas natt.
Han är en bra man
drygt tretti’ år med starka ben
förnöjsam, egensinnig och rejäl.
Flitig och sparsam
men han har aldrig varit sen
och är alltid lika mån om barnens väl.
”Du, han borde va’ här nu.”
Och de väntade länge men aldrig han kom
de såg bara grannbondens katt.
Och nu i alla dar ska man minnas det som
de trasiga isarnas natt.
Vintern är vacker
stilla när klockorna slår två
i Sverige, en ny fredag i advent.
Fullmånen lyser
finns inget alls som tyder på
att något gräsligt, något fasansfullt har hänt.
Spegelblank ligger fjärden.
Och de väntade länge men aldrig han kom
hans pappa teg stum där han satt.
Och nu i alla dar ska man minnas det som
de trasiga isarnas natt.
Lovar, ingen har någonsin sörjt mer än dom
de trasiga isarnas natt.