Staten tvångsförflyttade Ristiinná bort från hennes egen dotter Elle. Tre år senare fick hon återse Elle – ett barn som inte ens kunde mammas språk. Sången är en vaggvisa och sorgesång som Ristiinná och generationer efter henne skulle ha kunnat sjunga.
Tips! Läs mer om Ristiinná och Elles berättelser och om många fler i Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit (länk till Elin Anna Labbas webbplats).
Herrarna flytta’ oss hit,
tre långa år så fattades du mig,
en främling är jag som mor.
Alla de mörka nätter som vi har fått vandra,
alla de mörka nätter, skilda från varandra.
Alla de mörka nätter, aldrig var dom för vårt bästa.
Alla vi bär på smärtan, alla vi bär på såren,
alla vi bär på ilskan efter dom där åren.
Minnen och rotlösheten kväver oss och våra nästa.
Herrarna drev oss isär,
vidder och vyer stal de ifrån oss,
det hem som vi håller kärt
Alla de mörka nätter som vi har fått vandra,
alla de mörka nätter, skilda från varandra.
Alla de mörka nätter, aldrig var dom för vårt bästa.
Alla de vackra blomster drog dom med sin rot loss,
Alla de oförrätter, vad dom gjorde mot oss.
Kommer dom att berättas? Här i livet eller nästa?
Här är min vaggsång till dig.
Du har ett hem här i mig.
Jag är så glad att du kommit hit till mig, min vän.
Ändå, de år som passera får vi aldrig mera igen!
Alla de mörka nätter som vi har fått vandra,
alla de mörka nätter, skilda från varandra.
Alla de mörka nätter, aldrig var dom för vårt bästa.
Alla de vackra blomster drog dom med sin rot loss.
Alla de oförrätter, vad dom gjorde mot oss.
Alla de ska berättas, här i livet och i nästa.
De ska berättas!