Gerda från Kaunisvaara har varit gympaledare nästan hela sitt vuxna liv. Samma sommar som hon och maken Gotte firade 60 år som gifta, gick hon till Folkan för att testa ljudanläggningen inför ett gympapass. Och Gotte, som numera försvunnit allt längre in i demensen, fick följa med så att han inte skulle bli orolig och gå bort sig. När så musiken strömmade perfekt ur högtalarna, tänkte Gerda: Undrar om han minns hur man dansar än? De hade dansat sig igenom livet tillsammans, ändå visade det sig att valsen inte fanns kvar. Men foxtrotten…
Tavlan ”Gerda” (Kaunisvaara)
Målad av Fanny Felicia Svanberg. Gouache på MDF. En del av utställningen Skillingnytt till kaffet.
Sången En sista dans
Minns du när vi möttes där
på folkan femtifem?
Jag undrar minns du när du först blev kär
och följde med mig hem?
Och minns du den solen över Kaunisvaaras åkrar då där vi gick?
Nu när jag ser dig le så kan jag se
nåt dimmigt i din blick
Kom ta mig i handen
och för mig
precis som du gjorde då
Kom ta mig i handen
Jag hör dig
kan känna ditt hjärta slå.
Och fast det var länge sen så tror jag än
att allt finns kvar någonstans
Kom ta mig i handen
och rör vid mig nu min älskling
Vi kan ta en sista dans
Minns du när vi gifte oss
till vänners glada sång?
Jag undrar, minns du när vi kysstes där
på fällen kvällen lång?
Och minns du hur hela bygden dansa’ under sommarhimlen så blå?
Nu när jag håller om dig är du som
nån annanstans ändå
Kom ta mig i handen…
Tiden gick och allt försvann
och dagarna blev år
Nu är det dig jag ser försvinna mer
för varje dag som går
Och fastän min hud är full av rynkor ifrån åren som drog förbi
så är jag ändå glad att jag får ha
din famn att vila i
Kom ta mig i handen…
Lita på mig, min älskling
vi kan ta en sista dans